Nära relationer och kärlek

Nu är jag så illa tvungen att läsa resten av mitt fruktade kapitel, men jag kan ju glädja mig åt att jag i alla fall vet hur kärleksförhållanden fungerar till framtiden. Det var en strålande ide att skriva ned allt, nu kommer jag ihåg det bättre än någonting annat (tom bättre än mitt mobilnummer).

Vad är det som gör hur man tänker kring att vara en part i ett förhållande? Man knyter an till andra och utvecklar relationer beroende på hur ens föräldrar reagerade på ens känslor och beteenden när man var liten. jag är medveten om att detta låter väldigt freudianskt. Det låter dock inte alls otroligt att vi lär oss hur kärleksrelationer är och hur vi ska relatera till varandra genom vår allra första kärleksrelation, den till våra föräldrar.

Om man har omhändertagande och varma föräldrar som finns där för att trösta barnet skapas trygghet. I vuxen ålder har då "barnet" oftast en säker anknytning. De tycker att det är rättså lätt att komma någon nära och är kan lätt lita på sin partner. De oroar sig inte speciellt mycket över att bli lämnade av sin partner eller att ha någon "för nära inpå sig".

Var föräldrarna ombytliga och oförutsägbara i sina svar på barnets känslouttryck (ibland avvisande och ibland tvingande kärleksfulla) skapas en ängslig- eller ambivalent anknytningsstil. Individerna tror inte att någon annan vill komma dem så nära inpå livet som de själv önskar. De undrar ofta om deras partner verkligen älskar dem. De vill dela hela livet med sin partner och detta kan ibland skrämma iväg folk.

I de fall där föräldrarna konsekvent är avvisande mot barnet utvecklar barnet ofta en undvikande anknytning. Dessa personer är något osäkra och nervösa när de är nära andra. De har ofta svårt att lita på dem fullt ut. Deras partners vill komma närmre dem än vad den undvikande känner sig trygg med.

Vad bidrar till att man blir förälskad i någon? Jo, det kommer inte precis som en överraskning men; att man känner sig fysiskt attraherad av någon och att man känner sig upprymd i någons närhet.

Nu har ett förhållande utvecklats, men hur upplever man och resonerar kring hur det är?Får man ut det man vill ha, eller får man ge mer än man får? En teori om hur man väderar relationen är Equit theory, som menar att man är nöjdast i en relation där jämvikt av belöningar råder mellan parterna. Detta beror på hur man upplever "belöningar". Det kan bero vad man förväntar sig av förhållandet i allmänhet och hur man skulle få det i ett alternativt förhållande. ytterligare två faktorer som påverkar hur man uppskattar sitt förhållande är; hur man tänker kring tillgångar till andra relationer samt hur mycker man investerar i sitt förhållande.

Vad är det som skiljer ett lyckligt förhållande från ett som inte är lika lyckligt? De viktigaste skillnaderna (man enligt forskning hittat) är huruvida en bra kamratskap finns, att man ömsesidigt strävar efter att öppna sig för varandra, samt att båda parter ser till att den andra parten har det bra utan att nämnvärt tänka på sig själv.

Himmel vad teoretiskt det var att läsa om någonting så oteoretiskt som kärlek. Kärlek är något av det bästa som finns, och min mening med livet. Hoppas inte att denna kärlekslektion förtar allt det underbara med kärlek. Man ska ju inte behöva tänka så mycket när det kommer till kärlek, kärlek känner man och blir helt uppfylld av. Underbart!